Ninne Linnéa Hallbeck!

Frågesvar

"Hej där! Kul att du uppdaterade med så mycket ny info, det är intressant att läsa om din tillvaro. En sak jag funderar på och som du kan få svara på när du orkar: Har du fortfarande regelbundna kontroller hos läkare med tanke på din hjärntrötthet och din vänstra arm? Är du fortfarande sjukskriven? Ha en bra vecka! Hälsningar från ett soligt Malmö"

Jag fick frågan ovan så i dag när jag försöker ha en vilodag och sitter lite vid Gustavs dator kan jag svara direkt. Svaret är njae. Jag går till läkare regelbundet, men det är i syfte att förlänga sjukskrivning när den går ut efterhand. Jag undersöks inte, inte ens för armen. Det går väl inte att göra så mycket mer, antar jag. Lite småtråkigt, faktiskt, för >jag< är övertygad att det gått eller går att göra mer i rörelseomfånget. När jag nu börjat yoga lite hemma, och på onsdag ska jag faktiskt testa et riktigt yogapass hos instruktör, så märker jag av sträckningsproblemet mycket. Jag kan inte göra alla yogaövningar helt optimalt eftersom jag inte kan sträcka ut armen ordentligt. Yogan har hjälpt mig att hitta en ofattbar balans och när jag yogar får jag faktiskt hjärnan att för första gången sedan olyckan vara helt tyst. Jag tänker inte på mer än att utföra övningarna korrekt så det är ju lite tråkigt att inte kunna yoga helt optimalt alltid. Äh, men vi får se. Sjukskriven är jag ännu, iallafall. Jag befarar att det kommer hålla i sig ett tag. Tröttheten är problemet som stoppar den, och den kollas inte heller upp av läkare då den inte går att göra så mycket åt - tyvärr. Den blir bättre, men det är inte mer än en ren förhoppning att den ska försvinna. Ha det jättebra du också!

Sjukt att detta är ett drygt halvår sedan, redan. Fan vad jag är glad att min kropp inte svikit mig.

Än en gång

Tjoho igen! Det var mysigt att vara tillbaka och skriva lite så jag skriver lite till, faktiskt från telefonen och med vänsterhanden involverad.. Tills det blir för jobbigt. Sedan olyckan när handen lade av har jag slutat skriva med båda händerna så det blir ju bra träning. Min vänsterhand är på tal om det här så mycket bättre - men fortfarande nedsatt i funktion. Jag besitter ingen smidighet, ingen snabbhet och ingen finess i vänster. Sjukligt drygt, ni anar inte. Det har blivit bättre sedan jag flyttade hemifrån då jag nu tvingas använda handen i allt jag gör; tvätt, städ, matlagning och annat hemarbete, men fortfarande inte bra. Inte ens i närheten. Det blir intressant att se hur detta fortlöper. Anyhow, folk ba "tycker du inte det är jobbigt att du förlorat allt med din ena hand, du som dessutom är så kreativ och sånt?". Jo, klart som fan det är jobbigt. Så jävla jobbigt. Men jag är inte på något sätt deprimerad över det. Det är vad det är, just make the best of it. Alltså "deppighet handlar om att man lever i framtid eller i dåtid", citerat min fina, kloka mamma. Man ska leva i nuet. Gör man inte det kommer definitivt det deppiga. Hade jag tänkt "åh nu är min vänsterhand kanske försämrad för resten av livet, tänk hur det ska gå framöver att ha förlorat en del av dess funktion, tänk om tänk om tänk om..." hade jag utan tvekan blivit deprimerad på studs. Jag fungerar inte så. Jag lever i nuet, nu mer än någonsin förut. Mitt nu är såhär. Jag är skadad och lite lagom (höhö läs: mycket) begränsad på olika vis. Det är inte mer än det. Livet är såhär nu. Det kan bli bestående. Det kan försvinna. Hjärnskador är diffusa, ingen vet. Allt kan hända. Vad faaan, ursäkta språket, ska jag då hålla på och tänka på en massa om och dystra grejer då för? Jag vet ingenting. Att deppa kommer inte hjälpa mig att bli bättre, snarare tvärtom. Det gör att livet blir värre, på alla plan. Jag har förlorat tillräckligt med tid av ett så dyrbart liv vi bara får ett genom att kastats in i sten och få spendera X antal månader på sjukhus helt omedveten om omvärlden. Det räcker där. Deppighet gör inget liv lyckligare. Jag trivs som lycklig. Faktum är att jag numera nog är lyckligare än någonsin förut när jag verkligen lärt mig att älska och uppskatta livet och allt det innebär.



Såå.. Nästa stycke. Haha, nu känns det ju så obetydligt att fortsätta efter texten ovan. Jag har VÄRLDENS äckliga hemska hjärntrötthetsperiod nu. Jag ska försöka beskriva det väl. Hjärntröttheten fungerar i tre faser, för mig alltså. Hur det är för andra vet jag faktiskt inte. När jag inte lyssnar på vad min kropp talar om för mig att jag inte orkar går jag in i "väggen". Det sägs kännas typ likadant att gå in i väggen som att dra en hjärntrötthet för långt. Jag tror faktiskt att det nästan stämmer. Jag har iallafall under april och början av maj kört aaaalldeles för hårt med mig själv. Jag flyttade hemifrån, planerade ALLT som det världens kontrollfreak jag är, packade upp och inredde typ dygnet runt och så vidare och så vidare. Utöver detta, när det lugnat sig, började jag åter träna. Här finns inget gym så jag tränar hemma och i naturen runtom. Mycket löpning och mycket powerwalks, främst. Detta med hög musik i headsetet. Inte klassisk musik, direkt. Tja, ni förstår. Man behöver takten till löpning och pw's och för motivationens skull. Musiken är halva tjusningen med löpning. Detta har jag inte tyckt påverkat mig så väldigt farligt, men det har det minst sagt gjort. Jag gick in i den så kallade väggen förra veckan och den inleddes med dag ett av tre ur faserna. Det är svårt att förklara men jag ska försöka.

När det blivit för mycket går min hjärna på reservenergi så jag märker det inte nämnvärt direkt. När jag går in i väggen blir jag under dag ett så vansinnigt slö och orkeslös. Jag brukar dumt nog faktiskt aldrig riktigt bry mig och köra på ändå. Dag två kommer fas två. Då är jag typ hög. Haha, nä, men det är väldigt mystiskt på alla vis. Tittar Gustav på och umgås med mig då så kan han nästan bara skratta för det är så väldigt härligt men samtidigt så ser han hela tröttheten och hjärnans lidande i ögonen på mig. Förstår ni? Dag två, fas två, går min kropp och hjärna på en extraenergi jag inte ens visste fanns som gör att jag under den dagen känner mig helt slut samtidigt som jag känner mig pigg, på ett kort sagt falskt sätt. Denna dagen påbörjar jag en hel del jobbiga projekt och grejer, jag känner mig ju pigg och jag älskar många projekt i luften på samma gång, när jag egentligen bara borde gå ut en tyst, lång och lugn runda längs dammen och golfbanan för att hälsa på svanen och lyssna på trasten. Det gör jag givetvis aldrig. Jag vet att jag borde men under denna fasen är jag på så mycket högvarv att jag ändå inte kan. Jag är dessutom här liknande konstant överglad och beter mig som om jag är typ hög och älskar allt och alla. Jag har otroligt nära till skratt och gör allt så lyckligt och älskvärt.

Dag tre, fas tre, är det skillnad. Då kommer baksmällan. Då kommer den där riktigt jävliga tröttheten. Jag orkar INGENTING, vill bara sova och stanna i ett mörkt och tyst rum helt isolerad. Några djur funkar bra. Djur förbättrar faktiskt just hjärntröttheten. Natur också. Och fågelkvitter. Iallafall, när jag har denna tredje dagen när hjärntrötthetssmällen verkligen kommer, brukar jag faktiskt vila. Även Gustav ser ofta här till att jag vilar huvudet och gör det ofta tillsammans med mig. Han följer med mig ut på långa promenader, lagar mat, fixar hemsysslorna (dom som män faktiskt ser, småstädning och tvätt är givetvis overkill ;)) och om det är riktigt illa så kramar han bara om mig. Det hjälper faktiskt. Är vi iväg och något blir jobbigt kan han på fullaste seriösa allvar föra sina händer till mitt huvud för att hålla för öronen på mig. Samma sak vid extremtrötthetskvällar när vi gått och lagt oss. När jag är helt slut går ju hjärnan på högvarv, tankarna också vilket resulterar i att jag pladdrar sönder honom om allt och ingenting sådana kvällar. Då får jag trygga händer över öronen som på något skumt vis gör att hjärnan håller ganska tyst och jag somnar fort därefter. När min tredje fas och dag är klar börjar återhämtningen, då är jag ungefär som på fas ett och tre i kombination i olika antal dagar, någon vecka eller fler beroende på hur illa tröttheten blev. Dag tre ska jag verkligen inte göra någonting. Det är ren idioti. Vet ni vad jag gjorde dag tre nu i dagarna? Jag åkte på födelsedagsmiddag. Haha. Det blev så illa att jag faktiskt självmant (första gången jag ens vågat!) satte mig själv lite undan för att rädda hjärnan från att typ dö. Hjärntrötthet är inte sovtrötthet, det vet ni nu va? Där och då efter min minipaus när jag varit ordentlig och dragit mig tillbaka blev det så illa att jag hade kunnat somna på studs. När jag inte lyssnar på kroppen ens dag tre (lite icke valbart denna gången eftersom det var födelsedag, fast ok, viktigast borde jag ju ändå tycka att min hjärna är men det får va) får jag alla tre faser IGEN. Denna gången på samma dag. När vi kommit hem från middagen blev jag först slö som jag vet inte vad, sedan pigg och typ hög så jag började sortera bland mina skönhetsgrejer och städa lite, sedan bara totaldäckade jag. Sedan får jag det uppdelat på dagar IGEN. Tre gånger tre. Tre dagar/stunder gånger tre perioder.

Typ såhär känns det, hehe.



Den sista fas tre här i tredje perioden håller här i sig liite för länge för att det ska bli uthärdligt. Jag har nu varit helt jävla totaldäckad i tre dagar. Återhämtningen känns långt borta. Jag är bara helt slut. Lagom kul. Minnet blir gravt försämrat vid sånt här, knäet som slår ska vi inte ens nämna, inte heller handen, balansen och självmedvetenheten. I förgår, höghetsdagen efter vi varit iväg på middag, bestämde jag mig för att bara sitta i duschen och värma mig någon timme. Kom jag så långt? Haha, knappast. Jag gick in på toaletten för att duscha, klädde av mig och öppnade badrumsskåpet för att ta på lite ansiktsmask. Då ser jag att där är stökigt i skåpet och att jag bara måste börja städa, sortera ut vissa skönhetsgrejer och fixa direkt istället. Där någonstans prioriterade jag städ före dusch så jag klädde ju på mig igen, började städa, glömde då att jag skulle duscha och gick ut till Gustav för att sortera skönhetsprodukter sittandes i soffan vid honom istället. Väldigt lyckat. I går således, efter den här höga initiativdagen á fas två, var jag helt jävla död. Fas tre. Lika underbart som vanligt. Jag skulle försöka att inte göra något mer än att sitta med telefonen, titta på tråkiga tv-program, gå en lång och mysig runda längs damm och åkrar, måla naglarna och gosa med kaninerna. Dom städade jag givetvis till så fort jag kom upp ur sängen, hehe, så dammsugaren var igång tidigt, buren fixades och allt därtill. I skrivande stund ligger dom båda helt utsträckta och däckade. Så avslappnade och harmoniska, dom små. Utöver det blev det inte mer lugn i går. Jag tänkte gå och köpa födelsedagspresent till en liten kusin som fyller år men kom aldrig ens så långt för jag började montera upp vårt nya parasoll, plantera om blommor, fixa balkongen så den ser fin ut och skruva ned en gammal hylla här hemma som suttit kvar från dom förra hyresgästerna istället. När Gustav kommit hem och vi ätit, mat som jag faktiskt var tillbaka på spåret med och lagade då Gustav har gjort det så mycket nu så i går kunde han få det lite serverat igen, gick vi ut en runda längs åkrarna. Därefter powerwalkade jag någon halvmil med musik i headsetet.. Såklart. Bra lugn på mig. Som vanligt. Jag är SÄMST på att ta mina problem på allvar. Allt detta extremtrötta fick jag som extra stryk för att jag inte kunde säga nej till att komma på en middag när jag redan nått väggen en gång. Jag visste att jag inte skulle palla. En middag med mamma och pappa hos dom hade nog i och för sig dock fungerat, för dom besitter det där lugnet som är så viktigt. och där finns djur, Loppan och alla kaninerna. Då går det bra. Sen är jag ju mer trygg med dom än med andra, såklart. Det introverta har ju också en del i allt där. Jag pallar inte sociala tillställningar bortsett från med min familj. Extroverta människor kan jag bara inte hantera. Jag blir slut i huvudet.

En av alla vackra svanar vi har här i området ♥



På lördag ska vi alltså på mer födelsedagskalas, iallafall. För ett barn. Det blir nog dock väldigt trevligt! Stökigt absolut, det är ju mindre barn, men äkta, mysigt och främst inte så skrikigt och hetskt. Min hjärna däckar på sekunden då. Barn är härliga. Dom har lite samma inverkan som djur på mig. Barn är äkta, förstående och faktiskt väldigt respektfulla. När dom inte längre är det är det föräldrarna som tryckt bort det. "Ingen föds med förakt, hat, respektlöshet och noll empati" är verkligen tron jag lever i. Äkta människor är hela världen. Jag satt en timme på banken och väntade på min tur förra veckan, då klev där in en tant som var väldigt.. Egen. Hon pratade om allt med alla och INGEN svarar. Svenska som dom är tittar alla bort och ned. Jag tyckte hon var jättehärlig och svarade när hon pratade (jag, blyga och introverta lilla Ninne haha) så hon satte sig såklart vid mig och snackade med mig konstant, gosade med kaninerna jag hade med mig i transportburen också. Det var urhärligt. Pressade situationer kapitulerar jag i direkt, men när människor är så äkta och så på riktigt så är det lugnt. Det finns för lite äkthet kvar i Sverige. Är någon människa äkta och lite egen får dom genast en diagnos stämplat i huvudet. Nä, usch. Tacka vet jag äkta människor, djur och barn. Introversm existerar inte hos mig med deras sällskap.

Allt har blivit väldigt mycket bättre dock, som tidigare nämnt. Jag upprepar mig inte lika mycket, minnet sviktar mer sällan bortsett från när jag nått väggen och så vidare. Tröttheten är faktiskt också mycket bättre. Jag hyser stort hopp om att jag blir fri från den inom loppet av ungefär tre år. I dag ska jag verkligen försöka ta det lugnt så jag inte driver den ännu längre. Jag gick upp förut, hängde och vek tvätten och sedan försvann den lilla ork jag hade i dag. "När energin tar slut är den slut, för den dagen". Jag ska gå ned till leksaksaffären och titta på någon födelsedagspresent till min lilla kusin, handla lite smått på Ica, gå en runda längs dammen, måla naglarna och så vidare. Verkligen göra ingenting. Jag ska försöka hålla mig till det här men jag tvivlar på att jag ens lyckas, haha. Jag måste lyckas. (Update: jag lyckades helt ok. Att måla naglarna blev dock för jobbigt för att ens påbörja så det fick utebli. Råkade sova någon halvtimme förut också.) Gustav är hemma sent i kväll och har nyligen åkt hemifrån för jobb så jag fick lite hjälp efter tjat i morse, hehe. Städning runt och i kaninbur är en daglig syssla här hemma och efter att jag fixat tvätten som jag lyckats samla på mig en hel del pga tröttheten det senaste, slutade jag i soffan. Jag orkade inte ens resa på mig. När jag reste på mig gick jag in och lade mig i sängen. Ja, ni hör ju. Hela min trötthet hade kunnat bli en vanlig treperiodsfas med återhämtning på en vecka, förvisso jobbigt det också, om jag bara inte följt med på middagen. Nåväl. Nu är det som det är. Det funkar, men det är drygt. Jag verkligen HATAR att tvingas sitta passiv och inte göra någonting. Det är inte jag. Jag har alltid tusen grejer i luften samtidigt och miljoner av projekt. Jag hade inte kunnat planera in att ha ork till att åka på middagen här heller, just eftersom att jag ändå höll på i dryga tre veckor med att göra det jag alltid gör och trivs med; inreda och motionera. Helt omedvetet lyckades jag köra mig rakt in i väggen lagom tills vi skulle iväg. Förut kunde jag planera lite, för om jag gjorde något jobbigt en dag blev jag däckad nästa och så vidare. Numera behöver jag göra jobbiga grejer upprepat en kortare tid, beroende på vad det är givetvis men ah, för att nå väggen. Skönt att det blivit bättre men tråkigt att jag inte riktigt kan planera. Nu är det som det är iallafall, jag är däckad gånger tre och ska bara vila upp mig. Inte mer med det. Såvida jag inte får bakslag överlever jag. Får jag bakslag efter det här ska jag seriöst aldrig mer gå på middagar, haha.

Dagar med dessa tre är mycket mer att eftersträva ♥



För att återgå till något annat, när jag var tillbaka på jobbet för att hälsa på lite och hade Gustav som sällskap satt han och sov i bilen med mig på Icas parkering efteråt! Att det var för att han själv också var trött är en annan femma, haha. Det var jobbigt innan det, btw. Jag har ju givetvis gått genom alla stadier efter olyckan, föraktstadiet också. Jag har hyst ganska stort förakt mot en av arbetarna men så bestämde jag mig nu nyligen för att det får räcka, h*n har haft det jobbigt nog, så jag och Gustav åkte dit och hälsade på och ni kan ju tänka er min nervositet och spänning därinnan. Efteråt var allt förakt som bortblåst och allt kändes precis som innan olyckan. Urhärligt. Spänningen innan och under kickade av och jag och Gustav satt och sov i bilen på en parkering i närheten av jobbet. Hur skönt som helst. Alltså han tänker ju på och anpassar sig så mycket efter mig egentligen så det är helt galet. Han lever ju faktiskt egentligen med en tjej med hjärnskada, att min sedan inte märks sååå jättemycket är ju bara ren tur. Folk som inte känner mig väl eller som jag bara träffar första gången typ märker ju ingenting alls.

Coolt, ändå. Jag har en skada som kunde kostat mig livet men det syns inte på mer än magnetröntgen.
Jag har världens bästa och finaste kille också, och han syns i verkligheten varje dag. Det finns inget jag är mer tacksam för än honom, 
och om och troligtvis när du läser detta, Gustav - jag älskar dig. ♥ 

Uppdateeeeering

Hej på er! Jag känner att ni som fortfarande kikar in här för uppdatering är värda en sådan. Jag lever och har nu flyttat ihop med min livs stora kärlek och livet känns så fint. När jag vaknat i dag och som vanligt stod och micrade min frukost samt öppnade upp fönster och balkongdörr precis som vanligt hörde jag mängder av sirener. Nära. Vi bor i ett litet samhälle, motorvägen går dock precis genom och förbi, och när jag tittar utanför köksfönstret mot den lilla 50-tätortsvägen som går utanför ser jag ambulanserna med blåljus och sirener. HÄR. I vår lilla ort. Hade det varit på motorvägen hade jag förstått. Jag tänker inte förneka att det hugger till i magen, hårt som fan. Inte för att jag minns, inte för att jag på något sätt har ankopplingar till ambulanser utan för att jag >vet< vilket helvete som väntar människan eller människorna som det larmats för samt dessas anhöriga. Livet kanske redan mists men så onda farhågor är inte mina anknytningar kopplade till omedelbart. Helt plötsligt känns den där nyttiga kladdkakan på soffbordet framför mig så obetydlig. Gustav som ännu ligger kvar och sover i sängen känns som det viktigaste i världen. Nyhetsmorgon på tv:n är irrelevant. Kaninerna som stökar runt och tuggar på sina morotsbitar är hela världen. Jag har blivit sådan nu, jag uppskattar det minimala. Det folk annars gärna glömmer. Det jag förut tagit som självklarheter. När jag är ute och går kan jag på helt fullaste allvar stanna och stå helt stilla om jag ser trasthanen sitta på hustaket och sjunga för fullt, för det är så vansinnigt vackert och betydelsefullt på alla plan. Jag har ALDRIG förut brytt mig om fåglar, nu är fåglar en betydelsefull del i mitt liv. Jag har ingen koll på arter och sånt, det är överkurs, jag tycker bara att det är vackra djur och kan sitta i oändlighet och titta på hur dom beter sig, interagerar med varandra och lyssna på när dom sjunger. Det är helt underbart. Djur har alltid varit det viktigaste som finns i mitt liv. Trodde jag. Jag visste ingenting. Först nu, efter olyckan, förstår jag hur viktiga djuren är.

Utöver det har vi ÄNTLIGEN lyckats få ihop den komplicerade och utfrysta lilla fröken vildkanins-Kerstin med en kompis, Gustavs omplacering. Dom är bästa vänner och att titta på dom är lika harmoniskt som att titta på trasthanen som sjunger eller duvorna som dag ut och dag in gör mig sällskap på balkongen.



Oj vad jag sluddrade iväg, hehe. Jag lever och lär, iallafall. Jag är för tillfället inne i en gaaalen trötthetssvacka och har nära till tårar alternativt psykbryt hela tiden. Det är nog kul för Gustav att vara sambo med mig. Jag har kommit in i det där livet där jag vill och själv tycker att jag återigen kan göra precis allt i hundranittio som förut. Jag är sämst på att ha självinsikt. Riktigt jävla usel. Egentligen vet jag men jag vill bara inte offra mer av mitt liv åt den där hjärnskadan så jag väljer på sätt och vis medvetet att ignorera mina begränsningar. Vet ni vad jag gjort nu iallafall? Jag hade en lista när jag skrevs ut från sjukhusen på grejer jag återigen ville överbevisa att jag klarade av trots skadorna. När jag skulle ha klarat av alla dessa punkter ansåg jag att jag skulle vara rehabiliterad så gott det gick. Minsta sista punkter som stått längst ned och varit med länge var att rida normalt (inte sjukgymnastisk ridning med ledare, hehe, utan självständigt som förut), dricka alkohol och ha en utekväll normalt och kunna åka runt på waveboarden enkelt igen. Allt detta har jag gjort, och klarat av! Bästis lånade ut pållen hennes ♥ Jag red inte bra, sadeln och hästen passar inte mig alls och jag var vääldigt ringrostig, men jag kan utöver det rida som normalt igen. Inga problem alls. Att dricka alkohol medförde liite problem, kort sagt. Jag drack en enda cider och var bakfull i en vecka. Lagom plågsamt. Huvudvärken var inte nådig. Waveboardsåkningen (vet ni inte vad det är så googla "streetsurfing") började jag med tidigt efter olyckan, men då höll någon i mig eftersom min balans försvann vid smällen, men nu kan jag åka själv igen. Inte bra starter längre, men vad gör det? Det kommer. Smidighet, koordination och balans måste jag träna upp så gott det går igen, helst fort. Jag och Gustav har åkt lite två kvällar i rad nu, han ska lära sig streetsurfing första gången, och jag ska lära mig kunna åka som förut så det hur kul som helst. Lika kul som när vi flyttade. Åh vad det var mysigt.


Det som tar mest energi nu sedan vi flyttade är min hemmaträning, jag har inte längre något gym i närheten, hemsysslor och inredning. Jag dör för inredning, det är dte roligaste jag vet, så det tar upp myyycket av min vakna tid. Vi bor jättefint i en relativt nybyggd lägenhet, en tvåa med öppen planlösning och mycket och stora fönster så det är otroligt ljust. Lägenheterna här går i mindre byggnader med fyra lägenheter i varje så det kan inte bli bättre, jag hade aldrig kunnat trivas i en "typisk" lägenhet ändå så detta föll så naturligt och bra. Precis bakom oss har vi en större damm och jättefina omgivningar att gå och springa i. Det är helt underbart. Dessutom är lägenhetsbyggnaderna vita, alla väggar går i vitt och allt är så stilrent, enkelt och vackert. Helt perfekt, verkligen. Läget är toppen för oss dessutom om man bortser från att Gustav har en bit att köra till jobbet. Jag har btw varit på möte med försäkringskassan om arbetsträning nu så vi väntar på att det ska bli klart för då kommer jag börja arbetsträna, sedan jobba när det väl fungerar. Förstår ni hur kuuuul? Tänk att livet skulle se ut såhär mindre än ett år efter olyckan. Ganska sjukt. Ganska fantastiskt.

Min arm har läkt ihop helt ok och jag har inte så extremt ont längre. Jag är begränsad, helt klart, och jag har ju förlorat grader i sträckning och böjning, och jag har fortfarande ganska ont ytligt, läkningen på huden liksom. Tror jag. Och när jag är liiite för hjärntrött vill inte mitt knä fungera heller. På sjukhustiden vek sig knäet i varje steg jag tog, det var som om någon sparkade mig i vänster knäveck varje steg, och det kan hända då och då ännu men när jag gått in i väggen lite för hårt så slår knäet en hel del. 10 gånger på en timme, minst. Det är sjukt jobbigt. När jag har knäet i sträckt läge och anstränger eller belastar kroppen lite funkar det inte, då smäller knäet fram och jag är körd. Balansen är iallafall bättre, betydligt bättre, men jag har verkligen gjort allt för att förbättra den. Ryggen och diskbråcket märker jag av emellanåt, men just nu har jag det hemskt med det. Jag lyfte en tung hylla lite fel och sedan dess har jag verkligen fått >ont<. Det börjar återgå till det som sällan märks igen men ändå, det går långsamt och det gör så förbannat jävla ont. För att gå tillbaka till hjärnproblemen - jag kan INTE multitaska längre. Jag har alltid varit en människa som har tusen projekt igång samtidigt men nu får jag psykbryt om jag ska koka pasta i två olika kastruller och blanda en sås i en stekpanna framför. Jag stod och skrek desperat på Gustav när jag senast försökte, haha. Minnesmässigt är det helt ok, jag kan dock fortfarande glömma smågrejer men det kan jag ta. Jag känner mig typ helt som mig själv igen ändå, bara ganska påverkad av tröttheten som ännu är plågsam. Väldigt mycket mindre, förvisso.

Kort sagt så går allt framåt, otroligt fort, och jag lever nu med Gustav i vår lägenhet och älskar livet. Ta hand om er! ♥

Status nu

Jag är genuint lycklig. Livet har aldrig känts så bra som nu. Vi sitter i bilen hem från Malmö, jag och Gustav, med en vän i baksätet bakom oss. Vi ska hem till vårt älskade och fina hem och vi har ringar på fingrarna. Ed Sheeran ligger på hög volym, vi sjunger, solen lyser och livet har aldrig någonsin känts så här bra. Jag är så otroligt förbannat jävla lycklig.

Förlovning, flytt, event och att leva livet

Hej alla ni fina! Nu var det ett tag sedan sist, hehe. Jag trivs bra utan bloggpressen och så lär det förbli, men ni är ju ändå en hel del som kikar in här dagligen så lite uppdatering är nödvändigt. Vad har hänt sedan sist? Jag har förlovat mig, handlat inredning, börjat bli blond igen och återhämtat mig fortare och fortare för var dag. Den 1:a april går flyttlasset och då blir jag och min fina Gustav äntligen sambos. ♥ Vi har nu även ringar på fingrarna och mitt ja till honom var således givet efter höstens incidenter. Gustav är killen jag vill leva bredvid och om jag bara kunnat hade jag gärna visat hela världen att han är min. När vi flyttar flyttar bara en av mina kaniner med oss sålänge, hon kommer bo tillsammans med hans hankanin som ska in på kastrering om någon knapp vecka. Efter sommaren flyttar tre av mina kaniner också in hos oss, men resterande fem små odjur stannar hos föräldrarna. Jag har en gammal hane som haft ett tuuft och odrägligt liv innan han kom till mig och han trivs bara på sin gård med sina flickor, så flocken av flickor stannar hemma med herr Albin tills han somnat in på stället han älskar högt. Därefter flyttar alla små hoppetossor med oss. Vi har perfekta lösningar så det blir nog toppen. I värsta fall kommer vissa av dom små odjuren bo kvar hos mamma och pappa, eller bara bo där på somrarna och hos oss över höst och vinter. Vi får se. Detta kommer bli superkul, iallafall. Inte att lämna kaninerna hemma, liksom hunden (som dock är familjens och inte min, tyvärr) men livet har sin gång. Ledsamt nog.



Utöver att allt kul händer, inredningsshopping inkluderat, går min rehab mycket bra ännu. Jag är verkligen tacksam för det (höhö, jag hatar ordet "tacksam" men nu så!) och jag har fått en väldig skjuts uppåt med hjärntröttheten tycker jag. Ibland. I helgen hos Gustav låg jag och storgrät en kväll när vi hade på en dokumentär om djur och natur, närmare bestämt elefanter - djuret som står mig närmst om hjärtat i hela världen. Jag låg och störtgrät för att världen var så hemsk och för att Gustav inte  lyssnar på mig, typ. Haha, det var verkligen bara trötthetshelvetet som talade men ändå. Precis innan det pratade jag om hur bra tröttheten blivit men sen ba "näheee". Men den har blivit bättre. Jag orkar mer och mer. Jag kan liksom leva normalt nu även om jag kan få lite psykbryt om jag tar slut på mig för mycket. Jag har vant mig lite farligt mycket vid hjärntrötthet också så det är inte alla gånger jag märker att jag måste backa upp.

Armen blir också bättre även om jag fortfarande har ont och är svag. Handen har också blivit markant bättre men jag använder den fortfarande för lite. Jag har vant mig vid att främst utnyttja min högerhand, och det är lite farligt. Så får det inte förbli. Min vänsterarm- och hand är dessutom mycket kallare än höger så det är ju verkligen ett tecken på att den måste användas mer. Ryggen då? Den är värre. Jag märker av diskbråcket mer men sålänge alvedon och framåtlutning tar det är det lugnt. Jag är INTE glad i mediciner alls (jag har läst på för mycket och när man gör det blir läkemedel väldigt obehagligt) och har nog bara tagit det en enda gång nu för ryggen. Att luta sig framåt fungerar väldigt bra då det avlastar diskarna i ryggen ordentligt. Sen har jag varit vääldigt spänd i ryggen också men Gustav plågade mig lite med massage nu i helgen och det är redan bättre, tack och lov, och strax ska jag bege mig ut på långrunda med Loppan innan jag drar till gymmet. Träningen har också gått mycket bättre det senaste, jag blir starkare och starkare och mer stabil. Balansen är usel, tolka mig inte fel, men den är bättre. När jag ska dra på mig skor och står å ett ben klarar jag det nu nåågra sekunder längre än förut. Multitasking är jobbigt, att hålla balansen och dra på en sko samtidigt. Tufft liv, hehe.



Annars försöker jag leva livet i mån av möjlighet, det går ganska bra bortsett från att jag aldrig har pengar. Jag får inte ut mycket i månaden alls så jag jublar inte. Inte med sjuka kaniner heller. Först fick min käre gammelgubbe cancer så där gick några tusen, han har fått en knöl bortopererad också, och sen tappar en av honorna päls i huvudet bara sådär. Veterinärerna visste inte vad det var men mycket mediciner sattes in så nu är hon på bättringsvägen, min lilla nakenkanin. Typ. Nästan. Hon är bara lite lagom kal. Det är inget smittsamt heller då ingen annan fått utbrott (hejdå misstanke om ringorm, pest, skabb, mjällkvalster osv osv) så det känns skönt iallafall. Men tusenlappar har verkligen ryckts bort det senaste. NU är kaninerna iallafall försäkrade så nu får dom bli hur sjuka dom vill. Försäkring har tidigare känts overkill om man lagt undan men nu hände allt på samma gång så jag fick uppleva nackdelen med oförsäkrade djur, om än bara kanin. På tal om att leva livet så har jag gjort en del vanligt nu igen. Min bilkörning känns helt okej, cykla kan jag (tack och lov!) och vara iväg på roliga grejer kan jag också. Senast i förgår var jag, Gustav och en vän och hälsade på där vi gick gymnasiet och nu i tidig april är jag inbjuden till SocialU's event i Malmö så dit ska jag, Gustav och en barndomsvän till mig. Det blir säkert superkul. Deras mässor/event har varit jätteroliga so far så detta blir säkerligen ännu härligare.

Vad mer kan ni tänkas vilja veta? Jag har ingen aning. Vill ni veta något särskilt så skriv en kommentar om det bara, så tar jag det nästa gång! Det lovar jag.
Ha det jättebra, ni allihop!

Såhär slutade goodiebag'n efter förra mässan, gosigt va?

Operation, lägenhet och halvår

Heej mina vänner!
Åh vad det var längesedan jag skrev här. I dag får jag göra det på nytt, tror jag. Det är ganska mysigt att sitta och skriva såhär men tanken på att folk som står mig nära läser skrämmer skiten ur mig, för då kan man ju föra en konversation istället. Tack gode gud för mamma och resten av familjen, där läses ingenting utan att jag bett dom läsa. Mamma känner som om hon inkräktar lite på mitt privatliv genom att läsa här, och det känns så otroligt vettigt. Anyhow, vad har hänt sedan sist? Jag har tränat, fått lägenhet och opererats.. Typ. Hihi, det här är så kuul ♥ Träningen satsar jag stenhårt på (även om jag just nu trappat ned lite igen) och den går framåt. Lägenhet började jag söka för ett tag sedan och när jag såg kötiden tappade jag hoppet men då hittade jag en privat hyresvärd och sen gick allt fort. Jag och Gustav åkte på visning (på halvårsdagen sedan olyckan komiskt nog) och nu ligger kontraktet här hemma och väntar på att bli påskrivet. Den 1:a april flyttar vi ihop, och vi kommer bo i en ganska nybyggd lägenhet som är otroligt fräsch och fin. Byggnaden är vit (alltså älskar) och väggarna i lägenheten likaså. Golvet är ingen äcklig plastmatta utan parkett! I hallen är där klinkers, i badrummet likaså och där finns dessutom golvvärme. Tvättmaskin och torktumlare också. I köket finns diskmaskin och balkongen som finns är väldigt stor och öppen. Lägenheten är på 60 kvadrat och det är öppen planlösning. Den är gudafin och har stort ljusinsläpp, så jag älskar den redan. Gustav blev ganska frälst han också, så snart skickas kontrakten iväg. Vi (öhm, jag mest) har redan börjat shoppa inredning, det är ju så otroligt kul. Åh vad det kliar i fingrarna.

Operationen då? Jag fick ut mina stift och min ståltråd till sist. Det var första gången jag var vid mina sinnens fulla bruk när jag sövdes och låg på uppvak och det, mina vänner, var urhäftigt. Att sövas var lite obehagligt dock. Det tog tid och jag hann ligga länge med syrgasmask tryckt över näsa och mun och känna hur allt sprutades in i armen på mig från kanylen i handen. Jag kände EXAKT hur det gick in i kroppen från handen genom armen och det var fruktansvärt, haha! Det gjorde så förbannat ont. Jag minns att jag låg där och bara kände smärtan i armen, och tänkte "nu dödar dom mig, jag känner hur giftet forslas in i kroppen" samtidigt som jag stirrade på en röntgenbild av min arm där man såg stift och tråd. Kände hur jag ville sova, blundade och sedan försvann jag.
Haha, f*n vad man tvingas se ut. Noll smink. Inte ens hudvårdsprodukter eller hårolja.



När jag vaknade upp utanför operationssalen kände jag hur någon drog upp någon stor slanggrej ur halsen på mig, och sedan var jag igång. Alltså en Ninne på morfin är som ett levande tjatande hjärta. Denna gången minns jag det, och var medveten om det, och det var så jävla häftigt. Jag berömde svamlande alla sjuksköterskor, tackade dom för att dom varit så duktiga (trots att det bara var en av dom som var där då som varit med mig, hahah), tackade dom för att ha tagit ur stiften så fint, för att ha tagit bort min hjärntrötthet och så vidare. Älskvärt. Dom blev nog döva av allt mitt tjat, men jag var så överdrivet snäll hela tiden. Alla gick runt och log, iallafall! Sen kom en sköterska gåendes och sa "ska du inte försöka sova lite nu?", så då var dom nog lite trötta på mig. Jag kördes till sist ut till uppvaket där mamma väntade, och då var jag pigg och klar att lämna sängen. Tyckte jag. Jag fick ligga kvar ett tag till och lyckan när sköterskan (som för övrigt var den bästa jag någonsin haft inom vården) gav mig äpplejuice och mackor med ost och marmelad på var total. Kanylen ur handen togs ut och jag fick byta om. Kort därpå drog vi hemåt, med ett stopp inom Ica för att handla lite. Väl på Ica gick nog allt morfin ur kroppen på mig, för då blev jag lite groggy och fick ont. Det var häftigt att få vara pigg ett tag, iallafall. Jag har glömt hur det är att vara pigg så när jag varit sövd och hjärnan fått djupvila var jag äntligen pigg. Den som känner för att söva ned mig någon gång i veckan är mer än välkommen att göra det. Jag har sagt att jag varit pigg tre dagar sedan olyckan, men det har jag inte. Nu vet jag hur det känns att vara pigg. Jag har bara vant mig vid att leva med att alltid vara trött.



Min arm förresten! Jag har nu fått höra att böjningen och sträckningen beror på spasticitet. Det har jag i benet också, men där är det markant. Knäet kan bara ge vika ibland och det är lite läskigt. Att köra bil är inte heller helt hundra ännu. Jag kör okej, ja, men tänk er när jag ska växla och bara kan hålla ratten i vänster. Det blir lite svajigt då men absolut inte okontrollerbart. Måste skaffa automatare och sen är problemet löst. Gustav kommer dock troligtvis att alltid få köra i framtiden så fort vi ska någonstans, men lite bättre med körningen hade inte skadat. Jag vet dock att jag kan träna upp detta om jag får köra ofta. Bara rulla runt i ettan på en stor tom parkeringsplats för att styra med bara vänster. Så vidare trött blir jag tack och lov inte, så hjärnan klarar av bilkörning. Utöver detta har jag tre huvudsakliga problem av hjärnskadan ännu; balansen, vänstersidig svaghet och hjärntrötthet. Allt blir bättre successivt men det är så otroligt drygt.

Nu längtar jag bara till flytten, till mer inredningsshopping, till min efterlängtade ridrehab som nu dock avslagits och därpå till att arbetsträning drar igång. Det ska bli så otroligt härligt. Tänk att äntligen få flytta ihop med livets stora kärlek trots att ni alltid haft allt och alla emot er. Så är det. Lyckan är så total. Jag har min bästa vän och pojkvän i samma människa. Snart sambo också. Kaninerna förresten! Dom har mamma erbjudit sig att ta hand om i utbyte mot att jag kommer hem och städar burar någon gång i veckan. Då slipper jag ta dom från det liv dom älskar, och stora hagar med grönt gräs och solnedgångar vill dom uppleva igen. Troligtvis flyttar kaninerna in hos oss i höst och stannar över vintern, men vi får se. Jag vill inte ta ifrån dom det liv dom älskar. En av honorna följer dock med men hon trivs inte särskilt här ändå, så hon följer med och flyttar ihop med Gustavs lilla omplaceringskanin. Nästa vecka drar iallafall jag och Gustav till landsutställningen (stooor kanintävling) med två vänner och jag får hålla hårt i tanken på att jag INTE ska köpa med mig två belgiska harar hem. Jag ska utöver det boka tid hos veterinären och åka in med min gammelgubbekanin för att få en knöl uppkollad, och färga håret. Jag ska bli blond igen, och olaplex är den här gången en självklarhet. Utöver det blir det ääännu mer inredningsshopping och jag hoppas på ett Ullaredsbesök inom kort.

Nu ska jag vila vidare då jag är helt slö från operationen i går, men det är ganska gosigt det också Kaninerna är ute och skuttar i kaningården och lille Loppan sover bredvid mig i sängen. Vi saknar bara Gustav nu. Förresten, har någon något kul bloggtips? Jag läser bara tre nu; en familjeblogg, en inredningsblogg och en livsstilsblogg. Jag läser inte små bloggar då jag tycker det är så bristfällig uppdatering så langa gärna tips på större!
Hoppas ni har det fint iallafall, allihop. ♥

 

UPPDATERING

Heej! Vad längesedan det här var. Jag tänkte att alla ni som kikar in här för att följa mig efter olyckan i enbart det syftet förtjänar en liten uppdatering om hur skadeläget ser ut nu. Det är dock skönt för mig att vara härifrån och slippa pressen om att prestera och skriva inlägg hela tiden så så håller jag det tills vidare. Något inlägg då och då för uppdateringens skull kanske jag orkar med.

Jag går framåt med stora steg, fortfarande! Det känns underbart och jag har, hur surrealistiskt det än må låta, gett mig fan på att bli HELT återställd inom ett år. Tröttheten är svårast att få bukt med och hantera men även den går bättre nu så jag vågar faktiskt hoppas på att jag den 18:e juli, exakt ett år efter olyckan, inte ens har grava trötthetsproblem kvar. Lite små bryr jag mig inte om så om det blir mitt enda riktiga men framöver jublar jag. Då kallar jag mig själv för att vara helt tillbaka till den samma gamla Ninne. Vad händer annars då? Jag kör lite bil ibland, med pappa, och det går utmärkt även om det är uttröttande. Fulla rattutslag är dock inte min starka sida, hehe. Jag har inte snabbheten i vänster arm och hand ännu så att ratta fullt fort är ganska jobbigt, men det gr ändå! Det går bara inte lika obehindrat som förut. Kör bil själv gör jag inte ännu, det hade varit ren idioti. Jag har koll och jag kör helt okej, känner mig bara väldigt ringrostig. Trafik ska man seriöst aldrig ha uppehåll från, det blir bara jobbigt efteråt. Jag har koll på allt kring mig så min uppmärksamhetsförmåga är inte påverkad utav hjärnskadan alls - tack och lov!

Mitt utseende är jag ganska bekväm i igen, även om jag liksom alla andra alltid kommer ha mina komplex. Jag har synbara muskler, ganska platt mage, brunt hår (det är min tradition att ha vintertid!), bra hy igen och LIKA ÖPPNA ÖGON! Förstååååår ni vilken lycka?! Dom där ögonen var det värsta jag hade. Det var som om alla kunde se att jag är hjärnskadad genom att titta på mina ögon men nu är det fick you till allt det också, för nu syns inte ens det! Jag kommer för alltid älska kontrasten mellan dessa bilderna. Den första är tagen i går och den andra när jag låg i koma. Fuck you tillbaka, livet. Jag klarar allt.



Av hjärnskadan märker jag inte fler problem än tröttheten, balansen och den vänstersidiga svagheten. Jag vet dock inte om jag ens kan kalla vänstersidan problem längre, jag har tränat upp den som fan, rent ut sagt, så jag märker knappt av att den är försvagad längre. Min balans är som den är, men det blir bättre! I morgon ska jag få rida igen och ingen är lyckligare än jag! Det kommer jag trots det höga priset nog att fortsätta med ett tag för ridning, om något, tränar upp balansen drastiskt och fort. Min kropp är ganska hundra också, överlag och styrkemässigt, 50kg i squats går utmärkt även om det är tungt och marklyft klarar jag av ganska bra. Bicepscurls äntligen, också! Armen kan jag fortfarande inte sträcka ut eller böja helt men även det har gått liite framåt. Böjningen är dryg, det tar stopp liksom, så den har jag nästan gett upp hoppet om. Sträckningen är inte så viktig för mig men det går bra ändå, marklyft och övningar som "drar ut" armen med lite vikt är så väldigt grymma. Jag kan få ut armen en bra bit men fortfarande inte i närheten av helsträckning. Denna sträckningen är mitt max. Ha i åtanke att jag i marklyftsbilden har armen lite vriden för att underlätta så den ser rakare ut än vad den är. Följ det mörkrosa strecket på tröjärmen så blir det mer rättvist. 



Armen går framåt även den, jag har fortfarande ont men det är inte alls lika markant längre och efter jul ska jag äntligen få opereras. Stiften i armbågen som trycker ut mot huden ska bort! Det komer bli rena rama drömmen, just nu när jag stöter i armbågen i någonting känns det nämligen som om stiften ska sticka ut genom huden, haha. Ni kan ju tänka er smärtan. Min hand som varit helt död, nästintill, är så mycket bättre! Jag har hårdtränat styrka och finmotorik och det har gett galna resultat. Jag använder nu vänsterhanden normalt i vardagen igen även om mycket grejer fortfarande är lite jobbiga. Att bära ett glas med vatten i med vänster är riskabelt, haha, för jag blir så skakig så handen typ darrar och resten kan ni ju själv tänka er! Det handlar nog inte om handen dock, det handlar troligtvis om en tonusökning jag har fått i vänster överarm. En slags muskelspänning som är konstant typ, för er som inte vet. Jag vet dock knappt själv. Jag tror och hoppas att ridningen på något mystiskt vis kan hjälpa mig med den. Hästars närhet är allt.

Efter operationen och när stiften är ute ur armen lär jag börja arbetsträna så fort jag bara får tillåtelse. Jag är less på att sitta hemma och vill verkligen bara jobba igen. Jag älskar att jobba och jag älskar att spendera dagar med djur och djurskötsel. Att köra häst och vagn kommer jag dock aldrig någonsin göra igen, tyvärr. Jag är inte rädd men jag ser numera inte meningen med det. Vill man arbeta hästen så finns tömkörning att tillgå istället då häst och vagn är den del inom ridsport som är mest riskfylld, egentligen. Inte är det ridning. Där har man lite kontroll åtminstone, drar en häst vid körning är det hejdå. Jag håller mig till ridning, tung djurskötsel och gymmet.



Nu ska jag iväg på julbord och i kväll när han jobbat klart kommer min Gustav igen ♥ Han har fått jobb från januari så nu fattas det bara att jag lyckas arbeta utan att bli helt däckad så jag också kan börja, för då flyttar vi ihop inom kort! Åh, det är min största dröm just nu. Tänk att dela ett hem med honom, alla kaniner och kort därpå två små valpar. Det lutar åt en dalmatiner och en kromis. Just dalmatiner är en ras som står mig varmt om hjärtat efter den dalmatinern mamma och pappa hade under hela min uppväxt. En kromis har vi ju här hemma nu och det är en helt optimal hund för mig och Gustav, den är familjekär som få, charmig och smidig i storlek. Finfint psyke. Fan ta olyckan om jag inte klarar av att arbeta normalt och 100% i vår.

Hoppas ni har det bra, allihop, och om jag inte kikar in här innan jul så får ni ett god jul nu! ♥

Jag tar en paus

på obestämd tid. Jag är ledsen men bloggvärlden är för ytlig, falsk och patetisk för mig. Iallafall för nuet. Vi hörs på obestämd tid. Tack för att ni följt mig så väl här ♥

JAG ÄR PIGG!

I dag känns livet som en lek igen! Det är en engångsföreteelse dock men faktum kvarstår - jag är PIGG. Det är första dagen sedan olyckan jag känt mig pigg. Det firade jag med att åka kollektivt och shoppa lite, hihi. Jag lämnade tillbaka min morgonrock och köpte en annan istället och så köpte jag en julklapp till Gustav. Tatueringen jag skrivit om kollade jag upp i dag också och den kommer att ske inom kort tid! Jag har dessutom bestämt mig för att jag i början av december ska ut och dansa nätter med bästis och tjejerna igen. I dag i samband med piggheten kom festsuget på studs och efter att ha förhört mig lite har jag kommit underfund med att åtminstone cider är okej att dricka.

Förlåt för väldigt flummigt inlägg men dagen i dag har varit så otroligt bra så jag är mest speedad! Morgonen började såhär gosigt iallafall.

Min stora kärlek

Jag tänker nu efter olyckan där jag nästan miste livet mycket tillbaka på tiden i början med Gustav. Vi kom båda två vilsna och osäkra till en ny klass men på en linje som var inriktad på det vi båda älskar - djur. Vi är utbildade djurvårdare, för er som inte snappat upp eller förstått det. Vi gick i samma klass ett halvår utan att ens titta åt varandras håll. Jag tyckte att han var dryg, jobbig och en riktig retsticka men i tysthet minns jag att jag tyckte att han såg jättebra ut. Det sa jag aldrig till någon, inte ens till bästis som också gick i samma klass. Henne hittade jag också där. Det är häftigt, jag träffade både pojkvän och bästis genom att gå den linjen jag alltid velat och få göra det jag älskar. Hur välmatchat var det inte? En dag i ettan bråkade jag och bästis ganska ordentligt och då slutade vi prata med varandra (tragiska tanke, usch, vi var så små och omogna). Vi umgicks inte och jag undvek henne i stora drag. Istället började jag umgås med Gustav. Det blev mer och mer intensivt och vi satt nästan ihopklistrade under en lång tid. Vi var bästa vänner och busade hejvilt, haha.

Vad jag minns främst är hur vi satt vid en dator i skolan på rasterna och spelade ett pingvinspel medan hans ena ben alltid drogs över intill mitt. Det gjorde vi varje dag i lång, lång tid. När vi gick eller satt och spelade på datorn och råkade röra varandras händer var det något som bekräftades. Jag hade blivit kär liksom honom. Det var dock inget vi någonsin erkände utan vi fortsatte bete oss som bästa vänner även om lärarna och alla våra vänner redan visste vad som höll på att hända. Vi var unga, dumma och naiva. Vi smsade konstant, alltså verkligen hela tiden, under tiden där och kunde inte spendera en halvtimme utan varandras sällskap, om så i form av sms. Det var verkligen helt underbart. Det är ingenting i vårt förhållande jag ångrar och denna peioden, där vi "bara var vänner", är den bästa i mitt liv. Den ligger grund till hela vårt förhållande i dag och jag är så glad att det tog så lång tid innan något hände på riktigt. Den tiden var som ett liv på moln och både  jag och Gustav skulle kunna göra vad som helst för att få uppleva den igen, men det går ju inte.

Jag var djurrättsaktiv under denna tiden och en dag kom det upp info om att det skulle vara en ökänd cirkus i stan där han bor. Jag skulle dit och kontrollera lite och detta sa jag ju givetvis till Gustav. Vi kom fram till att det blev bäst om jag sov över hos honom natten därefter för att slippa pendla så långt och så blev det. Och då blev allt så uppenbart, men fortfarande hemligt. Trodde vi, haha. Vi tittade på en film på kvällen och sov därefter i samma säng, men ingenting hände mer än att han kramade om mig lite osäkert i sömnen. På morgonen vaknade vi ansikte mot ansikte och fumligt, långsamt och osäkert kysstes vi för första gången. När hans mamma sedan körde mig till stationen när jag skulle åka hem klev Gustav inte ens ur bilen för att säga hejdå till mig, haha. Än i dag har vi jätteroligt åt det. Vi var så osäkra och att hans mamma skulle få reda på något gick ju absolut inte för sig.

Han skulle alltid retas och ta min mössa under tiden i början också, först nu förstår jag varför.
Då blev han ofta jagad hejvilt, haha. Åh, älskade tid. Vad jag saknar den. 




Trots att vi kyssts en gång fortsatte vi förneka våra känslor, och inför vänner låtsades vi som ingenting. Att vi ofta höll hand under bordet och alltid var nära varandra är en annan sida av myntet. Vi trodde att ingen visste någonting, när alla egentligen vetat allt om oss som vi inte själva vetat om i evigheter. Till och med lärarna visste vad som hände. Det var inte förrän på skolavslutningen i ettan, typ ett drygt halvår senare, som vi avslöjade allt och gick offentligt ut med att vi var ett par. Vi pussades inför våra vänner efter en middag vi ätit ute i stan på skolasvlutningsdagen tillsammans med dom. När jag tänker på det nu känns det så absurt och löjligt, men jag ångrar INGENTING. Det gör inte Gustav heller. Vårt förhållande fick bästa möjliga start. Det kunde inte inletts bättre och all skit vi tagit oss genom under dom sista två åren i det där himla gymnasiet har gjort oss så starka som par. Vi har tappat räkningen på hur många gånger vi gjort slut, och det har knappast hållit längre en en vecka majoriteten av gångerna. Vi behöver varandra för mycket. Två gånger har vi testat med andra och haft ett lite längre uppehåll (alltså vi snackar typ två månader här) men vi har ändå hittat tillbaka till varandra.

Vi har växt som människor tillsammans. När vi träffades och inledde allt var vi båda så oerfarna, blyga och osäkra så ni anar inte. Han är den första kille jag kysst, den första kille jag kunnat prata om allt med, den första kille jag sovit en natt intill, den första kille jag haft sex med och den första kille jag verkligen älskat. Ändå har han utsatt mig för mycket skit, och jag har utsatt honom. Vi har båda våra svaga, fula sidor men i slutändan förstår vi ändå varandra och möts på halva vägen. Vad vi utsatt varandra för håller jag privat, för det är så mycket mer tragiskt än ni ens kan tänka er, men det var vi. Och det skapade oss. Att sedan ta studenten med varandra var som en enda stor bekräftelse på att min gymnasietid varit den bästa i tid i mitt liv. Den gav mig min framtid.

Alltid vi.

Bloggens status nu och framöver

Jag har kommit underfund med hur jag ska göra med bloggen nu! Jag kommer inte lägga ned den vilket jag faktiskt tänkt göra utan jag kommer koppla bort den på helger. På helgerna kommer det enbart att finnas tidsinställda inlägg som rullar och jag kommer inte skriva något direkt. Under vardagarna kommer det som jag skrivit förut att bli tre till fyra inlägg om dagen. Jag tror att detta blir bäst för mig, jag orkar verkligen inte med kraven jag direkt upplever om jag inte skriver här. På helger vill jag kunna koppla bort detta och umgås med Gustav, djuren och shoppa utan press om att skriva här. Jag vill ägna all min tid åt dom individer som förtjänar allt tusen gånger om, dessutom behöver jag sova och vila, haha. Sömnen har börjat kännas så viktig nu, i början av tiden efter olyckan kändes sömnen inte alls så prioriterad då jag tyckte att jag orkade leva mitt liv ändå men nu orkar jag verkligen inte det längre. Allt är jobbigt och får mig att vilja vila. Därför håller jag igång här aktivt under veckodagarna men kopplar bort mig lite med tidsinställda under helger.

Jag vill spendera mer tid och spendera min enda lilla ork på dessa gosisar.

Skrattande kromis och överskattad ensamtid

Godmorgon! I dag ska jag inte göra någonting alls, tror jag. Antingen kommer jag vila i sängen och gosa med kaninerna eller så lyckas jag komma iväg på en shoppingrunda. Om det blir ännu en hemmadag, sjukskrivningslivet är så hatat, ska jag bara vila. Jag undviker det gärna men hjärnan behöver sömn och vila för att läka på bästa sätt så jag måste ändå. I gårkväll satt jag med ansiktsmask och drack vatten hela kvällen och det var hur mysigt som helst. För min del är egentid dock överskattat, jag saknade bara Gustav. Det är ytterst sällan, nästan aldrig, jag behöver egentid från honom och om jag behöver det räcker det att jag går en lång runda i skogen ensam med lilla Åke. Då har jag fått min ensamtid så det räcker. Att dra iväg på stan med bästis är också underbart, men det sker så sällan då vi har så olika liv och bor långt från varandra.

Vem kan inte vara helnöjd med sällskap av den här lilla herren? Han morrar inte på bilden, han skrattar! Det är vanligt för den rasen han är av.

Rädda djur, omtumlad duva och kaningos

Hej mina vänner ♥ Hoppas ni haft en jättebra dag. Jag har nästan precis kommit in från mina små svansälsklingar där ute. Dom fick nystädat och hela gänget har fått gosa. För drygt ett år sedan påbörjade jag ett projekt, "naturlikt kaninliv", och då blev många av kaninerna lite förvildade och mindre mysiga. Jag tyckte det var skönt på sitt sätt för då visste jag att dom levde som dom ville men nu  har hela gänget blivit rejält keliga igen. Jag är överlycklig för det känns bra i mattehjärtat, hihi. I dag var dom så otroligt klängiga. Dom skulle hoppa upp i knäet hela tiden och skulle dom inte det så skulle dom mysa. Att bli klappade på pannan och nosryggen är det bästa alla vet. Till och med mina små räddharar tycker det. Jag är en djuromhändertagande människa av rang och fyra av mina kaniner nu är omplaceringsdjur. Två av mina avlidna små änglavingskaniner var också omplaceringsdjur varav en av dom var så gravt vanvårdad så ni inte ens kan föreställa er det. Jag dras till djur som har det svårt och det kommer jag nog alltid göra.

På tal om att dras till djur som har det svårt! Tidigare i dag när jag fick skjuts till gymmet av mormor ser jag en ruggig duva som sitter mitt på vägen. På mittlinjen, verkligen. Jag skriker att mormor ska stanna bilen och jag flyger ut och springer tillbaka till lille grå. Den hade blivit överkörd om ingen tagit hand om den. Precis när jag kupat händerna kring den och kontrollerat så att vingarna inte är brutna och så att den reagerar bra flaxar den till och flyger iväg! Den kunde flyga och det slutade med att den landade på en gren där den passade bättre in än mitt på vägen. Jag är så genuint glad att den var okej. Den hade med största sannolikhet blivit påkörd, klarat sig och blivit omtumlad. När jag tog i den vaknade den till och kunde tänka klart igen. Jag är så galet svag för djur som har det svårt, det är verkligen inte klokt. Folk som träffar mig och ser något sådant tecken första gången ifrågasätter ALLTID hur jag kan vara en så stor djurvän.

Såhär mysigt hade vi det i dag. Gos-Tjorven. ♥

Träning och djurmåsten

Träningen i dag gick bra, tack och lov. Jag är varje gång rädd att jag ska lyckas sämre med någonting och få världens bakslag men jag klarade mig i dag också. I sidodrag från kabeldraget kan jag nu lyckas med hela ett kilo, haha, med vänster! Jag kunde inte ens ett halvkilo för bara några veckor sedan så det blir bättre. Jag tror att handledsortosen har hjälpt mig mycket också. I dag tränade jag för ovanlighetens skull handleden med småhantlar också och det var speciellt. Det känns så meningslöst och övningarna blev inte särskilt korrekta men så få det vara.

Jag klarade mina hederliga gamla bicepscurls med vänster i dag också! Jag kan inte göra fullständiga ännu, kanske aldrig, då jag ju inte kan böja armen helt men bortsett från det var det grymt. Hela tre kilo klarade jag av! Det är så himla stort. Utöver dessa basgrejerna blev passet väldigt flummigt. Jag körde helkroppspass som vanligt men med mest fokus på rumpa, knän och ben. Nu sitter jag hemma i sängen och fryser och ska snart städa kaninburar, jag är trött men det är ett ont måste. Nackdelen med att ha många djur är verkligen alla måsten, men när jag väl är ute i kaningården vet jag att jag älskar det. Det är speciellt, det där.

Kontinentalsäng på Mio, shopping och gammelman

Jag kom ju till min stora lycka iväg i går och jag och Gustav tittade på sängar på Mio. Sängen jag planerat köpa var alldeles för hård men jag hittade en annan som var en dröm - men som hade ful huvudgavel. Vi frågade om man kunde byta gavel till madrassdelen och det kunde man, men bara till en enda. Vilken tror ni inte det var om den finaste jag tittade ut?! Åh vad jag var glad. Den sängen kommer få flytta hem till mig med andra ord och det kommer bli underbart. Den finns inte tillgänglig förrän i janari dock så tills dess får jag stå ut men det blir kanon, då hinner jag se till att få min säng såld ändå. Efter sängkollen kikade jag efter lite kläder men hittade bara en tröja som fick följa med hem. En morgonrock också men den var för stor så jag måste byta till en mindre. Inne i djuraffären hittade jag det fodret jag vill testa på min äldsta kanin till ett lägre pris så jag köpte en liten sådan påse också. Han är en kräsen herre så att köpa stora påsar direkt är bortkastat. Jag misstänker dock starkt att han kommer älska det. Jag hoppas så innerligt att han gör det också, han behöver lite komplettering i näringsvärdena i sin kost nu över vintern.

Anyhow, ni har bra däck och fälgar nu i vinter hoppas jag? Kika gärna annars in hos en av Sveriges ledande fälgleverantörer http://www.abswheels.se/ så hittar ni!